En dag i skolan

Klockan har precis slagit 08.00. Jag håller upp blippen mot läsaren tills det lyser grönt, och alla elever väller in genom de trånga dörrarna. Vid mitt skåp hänger jag av jackan och tar ut mappen med fysikböcker.

Utanför klassrummet står min fysiklärare Alvin med en mobillåda. Jag lämnar mobilen och går in för att sätta mig bredvid min vän Emma. Under de första tio minuterna droppar det in fler elever. Alvin, som redan börjat gå igenom en presentation på tavlan, är pigg och snabb. När han känner sig klar går han vidare – även om inte alla har hunnit anteckna. Fast man gör sitt absolut bästa hinner man knappt med. Det blir väldigt stressigt inför prov om man saknar viktig information. Jag tror inte att jag är ensam om att känna så här. Men ingen vågar säga att de behöver mer tid för att anteckna, av rädsla för att bli dömda eller skämma ut sig.

Tyvärr är det inte bara Alvin som gör så här. På många lektioner leder det till stress och osäkerhet. Under arbetstiden hörs fnitter, viskande röster och ljudet av papperslappar som skickas runt. Att försöka fokusera och arbeta i en sådan miljö blir ännu svårare. Ibland undrar jag om vissa lärare inte ser – hur märker de inte att folk pratar, skickar lappar och stör?

Efter fysiklektionen är det dags för engelska. Här är stämningen annorlunda. Engelskaläraren har en bättre ordning, inte för att hon är sträng, utan för att hon ser oss som individer.. Hon är också en av få lärare som tillåter att lyssna på musik när vi jobbar, om det hjälper oss att koncentrera oss bättre. På vissa lektioner finns även elevassistenter som hjälper dem som behöver extra stöd.

Min engelskalärare tittar på mig och nickar mot Olivia, en av resurspedagogerna. Jag tar mina saker och går mot dörren där Olivia står.
– Känns det okej om du jobbar vidare på presentationen och börjar med texten när du känner dig redo? frågar hon med ett leende.
– Ja, jag är snart klar, svarar jag och nickar.

Inne i grupprummet är det lugnt. När min presentation är klar går Olivia och jag igenom den en sista gång innan vi börjar med texten.
– Nu slutar ni om fem minuter. Du kan börja plocka ihop, så går vi tillbaka till klassrummet. Bra jobbat idag, säger Olivia och visar tummen upp. Att bli peppad och få känna sig bra behöver nog alla elever. Ett litet "Snyggt jobbat", "Vad duktig du var" eller "Jag hejar på dig" kan göra enorm skillnad.

Efter lunchen står idrott på schemat.

Rebecka, vår idrottslärare, plockar fram nät och pingisbord. Jag sätter mig bredvid Emma i hopp om att vi ska få spela tillsammans. Rebecka delar in oss i halvklass, och jag hamnar inte med Emma. Gemenskapen i klassen har varit ett problem, men vi har fått arbeta mycket för att förbättra den. Övningar, samtal och aktiviteter som involverar alla har hjälpt.

Tidigare var flera elever utanför och ansågs inte "roliga" att vara i grupp med. Det handlade inte om att det var något fel på dem, utan om en tjej med hög status som hade bestämt sig för att inte inkludera vissa. Eftersom hon hade många vänner vågade ingen säga emot henne, och många höll med trots att de inte ville. Först när en av de mest utsatta tjejerna slutade komma till skolan tog en lärare tag i situationen. Men då var det redan för sent. Tjejen hade slutat gå till skolan och mådde mycket dåligt. Hade lärarna varit mer uppmärksamma från början hade det kanske kunnat undvikas.

Idrottslektionen går fort, och snart är det dags för de sista lektionerna för dagen. De är ofta stökiga, men många gör sitt bästa trots det. På eftermiddagarna erbjuds ibland studietid. I biblioteket finns elevassistenter och ibland lärare som hjälper oss med provförberedelser eller läxor. Att få sitta med en vuxen och fokusera gör att många känner sig säkrare inför prov och tryggare i skolan. Dessutom bygger det starkare relationer mellan oss elever och de vuxna.

Det vi elever längtar efter är lärare som ser oss, inte bara som en klass utan som individer. Att ni stannar upp, lyssnar och anpassar er. Vi vill prestera, men vi behöver också en miljö där kunskap inte konkurrerar med stress och där ingen känner sig osynlig. Alla vi förtjänar att lyckas – inte bara som en klass, utan som individer.

 

Information: Namnen i ovan artikel är fingerade. Artikeln är skriven av en anonym elev i årskurs 8.